upplåsningen

Nu har jag flyttat. Jag ska berätta om det snart men först ska jag berätta om något annat. I sommar har jag varit illamående. Något slappt har legat inuti min kropp och blockerat. Jag undrar vad ordet ”numb” är på svenska. Avdomnad kanske. Allt är stockholms fel. Stockholm är the toxic guy som jag måste vara ifrån och vilja ha tillbaks. Tillsammans drar vi ner varandra. Då ligger vi i hans grå soffa och spelar tv-spel och knullar. Äter oreo-kex och tänker ”du är ju typ ful, men jag orkar inte ta tunnelbanan hem för det ser kallt ut”. Vi blir dekis. Jag vill inte vara dekis. Jag har hellre ont än att vara dekis.

Sen åkte jag bil. Bakis och överlycklig satt jag bredvid mamma och såg hur vi bit för bit åkte ifrån stockholms smutsiga mättnad. Jag fick kliva in i ett stort nytt hem utan möbler som ekade när mina stövlar klampade omkring. Framför vår ljusgröna kakelugn föll jag ihop. Jag saknade mammas två tofsar som hon haft på sig i bilen, smaken på kaffet jag drack i berlin och fem olika konstellationer av vänner som inte umgåtts på länge.

Att flytta låser upp. Världen blir mer än det gamla hemmet, den blir det nya och det gamla, den rörelsen är desinfekterande och kry. Tillvaron silas och smutsen rinner av. Kvar står man helt ensam och iskall och levande. Mitt i nerven. Jaget på vid gavel