Våldtäkten

Jag blir våldtagen just nu. Det gungar upp och ner, precis som det gör när man blir våldtagen. Målet är att skriva en bok med meningar som har fastnat i mig. Vid ett tillfälle skrev jag upp detta i min anteckningar-app:

Förut trodde jag att kärleken var ett mönster eller ett tyg

Kärleken gör mig yr

Och blind

Som flyttfåglar flyger det runt mitt huvud

I halvcirklar

Som fåglar

Flyger i halvcirklar

Anna som säger att tankar inte är värda att lyssna på. Att ingenting i världen är värt att lyssna på, förutom känslan som jag har. Jag förstår att folk blir autister. Att de vill leva i en värld av saker. Saker kan inte våldta en. Jag blir våldtagen just nu. Det gör obegripligt ont. Den som våldtar säger: ”rackare” till mig. Jag vet inte vad han syftar på. ”En sån där rackare”. ”En sån där rackare”. En kvinna säger ”smörgås” och sen ”knäckesmörgås”. En lapp där det står ”fly through space and time”. Det gör obegripligt ont.

Ibland möts jag av blickar som undrar. Tomma, blanka, mänskliga ögon. Andra ögon vill ingenting. De är inåtvända. Registrerar inte mig. Registrerar ingenting.

Ibland möts jag av ögon som verkligen tittar. På mig. Det borde kännas som en våldtäkt, men det gör det inte. Den blicken känns inte som våld. Den blicken är min favorit, faktiskt. Blicken som ser mig. När jag blir sedd så hör jag ljud i några sekunder, sedan tystnar allt. I en kort kort stund hinner jag minnas vad jag heter, hur gammal jag är, hur jag ser ut. Det är lätt att vara fin i håret när man blir sedd. Alla andra blickar är de grövsta, mest allvarliga övergreppen.

När jag var tio hade folk vant sig vid att jag var ledsen. Jag kommer ihåg hur det kändes. Det var inte våld, men det gjorde ont ändå. När de bara kramade mig med kroppen, hela mig, omslöt mig, med blicken upp i vädret. Alla ville krama mig. Jag var så viljelös och tålig. Jag blev det.

Mitt hjärta läcker blod

Det har det alltid gjort

Känner du det älskling

Hur mjukt det droppar

💧❤️💧❤️💧