Yeats och giftet

Yeats sa att teaterskådespel var ett "sleepwalking of the unconsciousness". Jag älskar dramateori. Allt som sägs om teater är egentligen ett försök att säga något om livet. Yeats menar att varje dag är en sömngång från det undermedvetna. Jag är intresserad av Yeats. Han tror inte på att mänskliga barriärer kan skilja oss åt, så länge kärlek finns med i bilden. Han tror att alla människor rör sig inuti ett känslomässigt djup som går att mötas inom. Det är inte sant, men någon behöver tro på det. Jag undrar om Yeats är död.

Jag tänker på en kväll för tre dygn sedan då jag såg Bob stå och sjunga karaoke. Han sjöng och sjöng och dreglade med eld i leendet. Hans ögon skulle kunnat vara två tomater, två fikon som låg där i hålorna. Så skrynkliga och mörka. Hur han sjöng som om han ville sjunga. Det var första gången jag såg åldrande i realtid. Jag såg hur han levde och ändå inte levde. Det finns en smak som jag går omkring med. Ibland känns det som att min tunga är en trasa som har sugit upp någonting giftigt. Inget gift med sting, utan ett som smakar jord. Den sortens gift som har fastnat inuti en munhåla och etsat sig fast under en hel livstid. Det bruna, orena giftet. Kloakdjurens gift. Jag är rädd för att det kommer att ta över min kropp en dag. Det är kanske därför jag tänker så mycket på sex.

Bob är på sjukhus. Han har ont någonstans. Är sjuk. Jag är också sjuk på mitt sätt och jag kan tycka att det hade varit fint att dela den känslan men tydligen är vi inte vänner och har inte varit vänner de senaste två åren. Allting har bara varit en slump. Jag tror mer på slumpen för var dag som går.

Mitt ex hade aldrig problem med potensen, men det borde han ha haft. Jag har tänkt mycket på att jag tror hans liv hade sett annorlunda ut om han hade vågat ha potensproblem. Om jag skulle se honom just nu i sin säng med en termometer och en dator på magen skulle jag börja gråta. Det fanns så många stunder mellan oss som hade en stram, elektrisk lina runt om sig och det är fruktansvärt att tänka på. Jag orkar inte förklara varför. Nu förklarar jag ändå: det känns som att det var mitt fel.

Jag är hopplös på namn. Jag kom inte ihåg vem som hade skrivit Anna Karenina. Ryssarna är dock omöjliga, men det gör mig ändå sårad