houellebecq is too loud

igår bråkade vi. 18 juni eller något. jag har varit uppe sen kl 04. och jag var jättefull då. när jag vaknade alltså. det är typ svårt att skriva nu, något fel på tangenterna eller så. de två första meningarna ser helt sjuka ut. nu går det bättre. jag kände sådant självhat när jag vaknade imorse. jag kände mig förenad med allt sockerfritt godis jag hade ätit dagen innan. den gästa champagnen i min kyl. jag kände mig som dålig italiensk mat. att bli full på bakfylla är att åldras i förtid. sakerna jag gör då är saker som jag kommer att göra när jag blir gammal. stå och svänga med höfterna med slutna ögon. tänka att jag “tar in rummet”. jag tycker inte om film, rättare sagt, jag är emot film. sedan har jag typ inga kompisar, det vra det jag skulle komma till. jag har inga vänner. jag vill inte ha dom. jag gillar dom inte. jag behöver dom säkert, men de allihop känns så motbjudande. särskilt vissa av mina vänner. de korkade. gud vad han sover, min pojkvän. vad ska man göra åt det? jag låg bredvid honom tidigare och försökte separera min ilska från mig själv. jag var så arg för att han hade lämnat mig kvällen innan, jag kunde nästan inte känna känslan. så jobbig var den. ilskan. den sorten som kryper runt i kroppen som ett litet djur som vill döda. jag trodde att jag skulle döda hans kompisar. jag vill strypa dem. jag kommer att gå under om jag fortsätter känna såhär, tänkte jag sedan. det konstiga är att det han gjorde inte ens var så fel. det vara bara förnedringen i att bli lämnad. jag tycker verkligen inte om mina vänner. jag tycker bara om de som inte kräver mer ljus av mig än det jag har. som inte ser mig sådär. inbitet. i ögonen. inbilskt. jag och min flickvän ger houellebecq det han vill ha. vi ger det inte till honom, men till det vi lever som snaror runt våra hem. jag vet inte vad jag menar med det.