Att svika ängeln

Jag vet inte varför jag startade en ”blogg”. Jag sa att jag ville ha en plats att skriva på. Men jag skriver ju aldrig. Jag läser aldrig heller. Jag saknar en personlighet. Jag är upptagen av min omgivning. Mitt hem känns inte som ett hem. Inte ens ett hem till någon annan. Jag vet inte vilken del av Stockholm jag tycker om mest. Bara en sån sak.

Det är skönt att konsumera människor som klädesplagg. Ett nytt möte är en ny stil. Att leva sitt liv så. Byta bana då och då. Låta en bana ta slut av sig själv. Jag vill lyssna på andra människor. Låta deras samtal uppta mig. Jag känner mig svag. Känner mig inte helt verklig. Vissa människor lever hela sina liv på det här sättet. De lever helt utan sig själva. När man upplever en saknad av sig själv så är det viktigt att ha ett starkt kontaktnät. En social krets att vila i. Många bekanta som betyder väldigt lite. Människor behöver andra människor. Jag var på Ersta hjärtsjukhus idag. Väldigt vackert sjukhus. Jag undrar om jag kommer bo på söder i resten av mitt liv. Jag gav en födelsedagspresent till Melker igår. En tavla där det stod att vi skulle ses på gamla riche den 19e april 2046 och dricka öl. Gamla riche kanske inte finns kvar om 22 år. Man vet inte vad som händer med Stockholm. Om det kommer att bära eller brista. Det gör ont när Stockholm brister. Karin Boyes dödsdag är den 24e april. För några år sedan ville jag skriva en tweet om att Karin Boye skulle heta Karin Oboy. Jag vet inte vad poängen var. Jag tweetade aldrig den tweeten. Jag tyckte mycket om twitter när jag bodde i Berlin. Det fanns potential i den appen. Det kändes som om den kunde förverkliga mig. Jag blev aldrig kändis på twitter. Jag har velat lyckas i väldigt många områden under mitt liv. Har funderat fram och tillbaka på det där. Men jag är dålig på att ta stora beslut. Att vela och ta ansvar kräver en närvaro. En konstant inre aktivitet. En självkontroll. Carl Michael Edenborg säger att synda är att svika ängeln på axeln. ”Guds röst”. Eller Jesus röst. Att försöka hitta skäl att svika ängeln. Jag önskar att han var min mentor. Eller min pappa. Det är en tomhet som har uppstått inom mig. Förra veckan skrämde den mig. Då ville jag aldrig gå hem. Jag ville vara ute och leta. Vara på café nizza, sådana saker. Just nu vill jag vara nykter i tio dagar. Bli en beslutstagare igen. Att ta beslut och vela känns ätstört. Jag minns perioden när jag var som mest ätstörd. Varje minut var ett vägval. Överläggandet. Velandet. Planerandet. Jag kom väldigt nära mig själv. Blev logistisk. Tillhörde mitt eget lag. Jag upplevde mig själv som två människor som var i konflikt. Hela tiden medlande jag mellan de två delarna. Försökte få dem att bli sams. Försökte släpa med dem båda två till samma plats. Att vara oense med sig själv är en nyttig erfarenhet.