Leva för att sova

Inatt låg jag uppe och tänkte när jag jobbade på skola. Jag försökte minnas hur det kändes att sitta i ett klassrum trettio minuter utanför Hanninge. Titta på geografens testamente. Ett barn mellan benen som drog i några hårtestar. Tryggheten är att leva i konstant dvala, leva med öppna händer. Samlar ihop det man har, spiller ut det, om och om igen. Som att resa sig från sängen men stanna halvvägs upp och falla tillbaka ned. Gå ut från duschen och ha någon som står där med en morgonrock. Gå tre meter från badrummet, klä av sig naken och lägga sig under täcket. Förra lördagen kom mamma över för att hjälpa mig att gå ut med soporna. De låg i ett berg på balkongen. Jag skickade en bild på de rosa fiberplastpåsarna till mamma och hon skrev att det var olagligt att ha det så. Vanvård, sa hon. Vanvård av vad? Att huset, sa hon. Sedan kom hon över med bilen för att hjälpa mig promenera, sedan hjälpa mig att slänga skräpet. Och på väg ut i trapphuset så kände jag doften av burk-croissenter. Sådana som man köper i en blå konserv, rullar ut på en plåt, river isär till avlånga trianglar och sedan rullar till små bullar. Sedan brer man smör över dem. Sitter och äter dem ovanpå ett klibbigt bord. Jag önskar att jag kunde få äta en sån